I've lied to you
The same way that I always do
This is the last smile
That I'll fake for the sake of being with you
The sacrifice of hiding in a lie
The sacrifice is never knowing

Jag levde i en lögn förr. Jag kände aldrig att jag dög, jag var aldrig tillräckligt bra. Varje steg jag tog var ett misslyckande inför den personen som jag levde med. Utåt sett såg allt normalt och bra ut. Men på insidan var det kattskit most of the times. Jag har alltid lyssnat mycket på Linkin Park. Under mina mest självdestruktiva perioder kände jag igen mig i texterna och det kan jag göra ännu idag. Men idag känner jag mer igen det förflutna. Den här låten förmedlar en känsla jag inte riktigt kan beskriva. Men den fängslar speciellt det sista halvåret-året av någonting som inte längre finns, något som dog för över ett år sedan. Och det är jag glad över, ut med det gamla och in med det nya.

Why I never walked away
Why I played myself this way

Besökte självklart gymmet imorse och det gick kanoners! Tränade rygg och biceps med extra fokus på biceps då ryggen spöades rejält sist. Pumpade skiten ur biceps och tog idag 12,5kg's hantlarna, yeeeeeeey! Jag blir bara starkare och starkare och det känns förbannat bra! Passade även på att springa 20 minuter på löpbandet direkt efter. Fick till ett riktigt bra steg och tempo, sprang med "höga" ben och dessutom riktigt fort hela tiden - idag har kroppen verkligen varit samarbetsvillig :)

Som vanligt tog jag och hundarna en timmes rask promenad på förmiddagen. Så himla underbart att vara ute och gå när solen skiner och värmer! Jag blir glad och varm i sinnet :)