Idag har ångesten legat över mig och det mesta har känts meningslöst. Jag har känt mig meningslös - obetydelsefull. Ångesten har hägrat över mig som en snara runt min hals... Ångesten har kort och gott ägt mig. Inte ens den där power walken imorse kunde råda bot på ångesten. Den bara växte sig större och större och STÖRRE. Till slut var jag alldeles skakig och darrig i kroppen, ville bara gömma mig för världen, orkade inte med någonting... Precis då ringde Veronika! Hon hörde att min röst var skakig och jag orkade inte dra på mig ngt "poker face", jag pallar bara inte att låtsas att allt är bra när det inte är det. I vilket fall som helst så kom Veronika över hit en sväng. Jag erbjöd mig att färga hennes hår för att få någonting att sysselsätta mig med, mota bort ångesten. När Veronika väl skulle cykla hem så passade jag på att ta en löptur, så vi gjorde sällskap en bit - hon cyklandes och jag springandes, side by side. Det kändes skönt. Den där osynliga snaran runt min hals började sakta men säkert knytas upp. Var dock fortfarande alldeles skakig och pulsen var hög. När man har en hög ångest så får man en känsla av att hjärtat ska tränga igenom bröstkorgen och det känns som att man precis sprungit flera tusentals mil. All ork försvinner.

När ångesten hade lättat lite var jag upp till mina föräldrar, mamma såg till att jag fick i mig lite käk. Det kändes bra att komma iväg en stund. Få annat att tänka på. Jag till och med skrattade ordentligt för första gången idag. Det var välbehövt. Skrattade även när jag pratade i telefonen med finast nu ikväll. Ärligt skratt, det skrattet som kommer nerifrån maggropen som bubblar upp och gör att munnen spricker upp i ett leende. Den mesta av ångesten har försvunnit nu och snaran hänger lite löst runt halsen, nästan dinglandes.

Jag vet inte vad som fick ångesten att ta ett järngrepp om mig idag. Den bara fanns där när jag vaknade. Vissa dagar finns den där helt utan förvarning. Idag kom jag på mig själv med att tänka destruktiva tankar. Jag tänkte på hur skönt det hade varit att rispa med något vasst i huden längs med armarna och benen. Eller hur skönt det hade varit att dunka huvudet i betongväggen. Bara för att. Men det där och mycket mer hör till mitt förflutna. Jag är inte den tjejen längre. Jag behöver inte skada mig själv längre för att uthärda ångesten när den är som värst. Bara det visar hur långt jag har kommit och vilken distans jag har satt "det" på. Jag har inte använt mig av något destruktivt beteende sedan jag var 17 år, det var då jag bestämde mig för att det fick vara nog.

Ångesten må vara stark. Men den är inte starkare än mig. Jag är stark, jag är envis. Jag uthärdar varje storm och kommer ur det lite starkare för varje gång.

So, do you think you know me after this? Well, try again.

Hela helgen har bjudit på strålande solsken och en klarblå himmel! Jag och Patrik har varit ute en massa i det fina vädret och njutit! I söndags solade vi i hagaparken och jag näckade haha. Man lär väl bjuda till lite och sen vill jag få en jämn bränna över hela kroppen så :P Igår var vi en sväng förbi hans föräldrars hus för att släppa ut deras hundar - sötnosarna! Har inte träffat svärföräldrarna ännu, men det kommer I guess :p Sen på eftermiddagen tog jag tåget hem till Säääääteeeer för att sen på direkten dra till jobbet och jobba några timmar. Kändes inge skoj alls... Hade mycket hellre varit med min babie! När jag kom hem från jobbet var jag som en adrenalinklump - så jag passade på att ut och springa en runda! Gick sen på en power walk med doggarna och myste med dom :)

Idag är det en massa mörka moln på himlen, det regnar och är bara 9 grader ute... :( Har varit ute på en timmes power walk med hundarna iaf, trots det tråkiga vädret. Hur kan det gå från 27 grader till 9 grader just like that? Och hur kan mitt humör och välmående gå från toppen till botten?

I just don't get it...