Gubben är äntligen hemma, hundarna är promenerade och jag är redo för sängen. Nu kryper jag till kojs och inväntar en ny arbetsdag, sjätte dagen på raken kan påpekas. På tal om utbrändhet i förra inlägget - jag sover ju någe enormt mycket! NOT! Imorgon ringer klockan fem.... Så jag får mig vällan en sisodär fyra timmars sömn inatt om vi ska hinna med att prata, mysa och ligga av oss. Underbart är kort heter det ju.

Var så sjukt irriterad på Niklas imorse! Det började med att chefen ringde mig tidigt och undrade om jag kunde komma ut och jobba tre timmar tidigare än planerat. Jag som var totalt lost och dödstrött orkade inte. Niklas kunde inte förstå varför. Jag skulle ju ändå så dit och jobba senare. Man gör ju ingenting på mitt jobb, säger han. Nääähääänäää?! Att arbeta med psykiskt sjuka människor är tydligen inte ansträngande? Som på allmänspykiatrin dit folk söker sig för att få hjälp. Akut hjälp. Dom orkar inte med livet och många är självdestruktiva och självmordsbenägna. Och när jag är på rättpsykiatrin och arbetar så sitter man mitt ibland både mördare, våldtäktsmän och allehanda andra typer av människor som har begått brott. Man möts dagligen av personlighetsstörda, schizofrena, manodepressiva, ångestfyllda och deprimerade människor (and so on). Det krävs att man är mentalt på topp för att arbeta med människor som är "trasiga i själen" och är i behov av hjälp.

Huruvida så kom vi in på att Niklas knappt ens orkar ha sex dom dagar han går förmiddag för att han är så trött. Ännu mindre att sköta disken som kanske max tar en halvtimme. Men jag ska vara en supermänniska - jag ska vara glad, positiv, alltid redo för sex, kunna jobba 24/7, ta hand om hemmet, finna motivation att träna, ha ork till att träna OCH sköta hundarna. Jag ska vara supermänniska vid alla tillfällen - oavsett om jag jobbar förmiddag, eftermiddag eller natt. Well well, trots att jag försökte trycka in i hans huvud att sånt som för honom är alldes självklart, inte alls är lika självklart för mig, så vette fan om det fastnade. Han föredrar att jobba natt - det gör inte jag. Han avskyr att jobba förmiddag - det passar mig bättre. Han orkar inte diska - jag orkar inte jobba 14 dagar i sträck. Han klarar inte av mer än tre måsten per dag - jag gör alltid 511 måsten per dag.  Ser ni vart jag försöker komma? I thought so.

Aja, har iaf för sjuhundraelfte eller trehundratolfte gången sagt till honom att han lär sluta pressa på mig med jobb. Jag jobbar så mycket jag orkar och så mycket det bara går. Ja, jag mår "dåligt" om jag inte jobbar. Men jag mår desto sämre om min partner hela tiden triggar igång att jag inte jobbar tillräckligt mycket inom hans egna mått. Jag tycker inte att man jobbar lite om man jobbar 5-8 dagar i sträck, är ledig en eller två dagar och sen är på't igen med lika många dagar. Dessutom har jag fått cred av kollegor för att jag KAN säga nej. Det är ingen som kommer tacka mig i slutändan för att jag har bränt ut mig. Sådetså.