Har läst igenom några goa kompisars bloggar och ser att en del skrivit sammanfattningar över det förra året, 2007. Jag har nu suttit och funderat över hur mitt år har sett ut och det ät totalt hjärnsläpp i luddhålan! Här kommer försök till lite av de saker som hänt:

Det jag kan komma att tänka på i det stora hela är att jag blivit klokare, lärt mig av mina och andras misstag, varit alldeles för naiv, upplevt mycket glädje och sorg, haft tuffa perioder och även helt underbara perioder tillsammans med nära och kära. Jag och Per firade våran treårsdag den 21/5 och att vi fortfarande hängt ihop i både vått och tortt - vilket är ett "under" med tanke på hur dåligt jag har mått till och från. Per har alltid funnits bredvid min sida för att stötta mig när jag vid många tillfällen känt för att bara krypa in i min fosterhinna och gömma mig för allt och alla. Per (och andra närastående, tack!!!) har fått mig att förstå att jag faktiskt är helt okey. Jag är inte perfekt och jag är inte bäst men jag är helt okey. Jag behöver inte alltid gömma mig och vara rädd. Att vara naiv har alltid varit ett stort problem för mig - jag vill alltid se det bästa hos folk och jag har oerhört svårt att säga nej! Men med min egna utveckling kan jag nu se de där "energitjuvarna" och till viss del koppla bort dem, åtminstone för att ge mig själv ett litet break.

Våran hund Daizy skadades (av vad vet vi inte) den 6/5 och var totalt blockhalt, kunde inte stödja på sitt vänstra bakben. Så smångingom stödde hon på benet, men hältan satt kvar, vi uppsökte veterinär som konstaterade att höftkulan satt ur led (vilket jag trott själv, är van med att mina knän och höft kan hoppa ur led när som helst) Vid röntgen hade höften hoppat tillbaka och allt såg fint ut. Trots detta var hyon inte riktigt fräsch i benet efter 4 veckor, så jag kontakade veterinär igen för en röntgen. De nyare röntgenplåtarna visade till vår stora fasa att lilla Daizy inte hade ngt skelett kvar vid höften! Troligtvis hade hennes höftkula hoppat i och ur leden och "malt" sönder skelettet. Det enda som höll ihop benet med resten av kroppen var hennes senor,leder och muskler! Tid för operation bokades och den 23/7 var den stora dagen! Med gråten i halsen och en krampaktigt tag om Daizy lämnade vi henne på Strömsholmsdjursjukhus. Sent på kvällen ringde de ifrån Strömsholm och meddelade att Daizy blivit opererad och mådde bra. De berättade att de tagit bort det lilla som var kvar av höften, mycket brosk och även lårbenshuvudet DÅ även hennes lårbenshals var bruten - hur detta har skett, har vi ingen aning om. Det är ett under att Daizy ens kunde gå och springa innan operationen! Två dagar senare körde jag och mamma fort som bara den för att hämta mitt underverk, och när Daizy såg mig skrek hon för fulla muggar och vägrade vara still i famnen på rehabiliteringschefen som skulle utbilda mig för att på bästa sätt rehabilitera upp Daizy. I oktober hade vi sista besöket på Strömsholm efter MYCKET rehabilitering och slit. I dagsläget är Daizy musklad till tusen i benet och hon får äntligen vara hund!

I augusti hände detta: Jag hälsade jag på Pers familj för första gången, och jag blev vänligt bemött och känner mig som en i familjen! Jag började studera på komvux för att bli undersköterska. Har ett år kvar på utbildningen och känner mig laddad! Har hittils fått mycket goda betyg och är stolt som en tupp!

På marsvinsfronten har jag fått fram mycket fina abessinier och även mycket "skräp" (rastypiskt sett). Det har varit ett bra marsvinsår och om jag har räknat rätt så har min uppfödning skrapat ihop 1734p år 2007!!!! Som alla andra marsvinsuppfödare har jag bitit i det sura äpplet genom att förlora dräktiga honor och fått dödföddakullar. Detta är något man aldrig riktigt kan komma ifrån, men jag har haft en väldans tur med det låga antalet "dödsfall".

Har skaffat en liten missekatt vid namn Zelma. Hur underbar som helst, men eftersom det är just jag så måste det blir ngt problem med mina djur. Zelma fick som 4 månader en allergisk reaktion av ngt, kliade sönder hela nacken och skuldrona och är äntligen på väg att bli fin i huden/pälsen. Men klådan är fortfarande kvar, framtiden är svår att förutsäga gällande lilla Zelma. Jag håller mina tummar och tår att klådan helt kommer försvinna, om inte måste jag/vi ta det tunga beslutet, som iaf jag försöker komma ifrån...

För första gången på flera år så vet jag vad jag vill med mitt liv, iaf till viss del: Jag vill studera klart till undersköterska och pröva mina vingar inom vården för att sedan så småningom våga ta steget ut för att kunna arbeta med hundar inom rehabilitering. Jag lärde mig så otroligt mycket genom Daizy's rehabilitering att jag gärna vill hjälpa andra. Och efter alla lovord jag fick från rehabchefen och de som hjälpte oss med Daizy på Strömsholm - vad hindrar mig???? :D Förutom att blir klar med all utbildning  vill jag inom en rätt så snar framtid (innan 30 årskrisen :P) skaffa barn och känna mig ordentligt hemmastadd. Självklat kommer jag alltid att ha en massa djur, djurtokig som jag är. ;)

OJ!!!!!! För att ha mycket ludd i skallen så fick jag en hel del nedkluddat! För alla er som inte orkar läsa igenom mina funderingar så känn er inte skyldiga. Det är knappt att jag orkar läsa igenom allt. ;)

Mitt 2007 har varit ett av de bästa och de sämsta åren i mitt liv - men jag skulle inte vilja vara utan det! Jag håller tummarna att året som jag har påbörjat nu ska leda mig rätt och att jag vågar känna mig fri från alla krav och att jag kan släppa all skam jag har inom mig! Det är med vidöppna armar jag välkomnar år 2008. :)