Nu var det sådär längesedan sist jag bloggade igen, but what can I say? Jag har helt enkelt haft en massa annat för mig, inte haft ork, lust eller tid. Det vanliga när man prioriterar bort bloggen. Och egentligen - bloggen är ju faktiskt till för mig själv med att ventilera ur mig en massa skit, tokiga påhitt och andra ting. Och nog har jag mycket att ventilera ur mig nu...

Helgen försvann iaf i en rasande fart med jobb hos den andra brukaren jag avrit hos några gånger tidigare. Och det flöt vällan på, hmm... Smidigt? Det är fel ord att använda men allt flöt på iaf trots att arbetsmiljön verkligen inte var bra. Men jag gjorde mitt bästa och ansträngde mig till det yttersta och jag tror i slutändan att det uppskattades. Jag får då hoppas det. Man kan inte annat än säga att jag är flexibel. Efter jobbet så spenderade jag iaf kvällarna hemma hos Niklas. Så där fick jag ihop lite energi och kraftsamlade. Det har kikats på film, lagats tacos och varit massa mys. Precis vad jag behövde!

Sen till de mer dystrare nyheterna som ligger och väcker upp en massa ångest är vällan att jag från och med sista april kan anses vara arbetslös. Ja, så illa är läget faktiskt... Hade möte med cheferna igår och jag ska inte vara kvar hos min "ordinariebrukare" längre. Kan heller inte skriva varför här i min blogg då den är så öppen och publik. Jag får vällan vara "glad" åt att det inte är någonting jag har gjort vad jag har förstått. Känns iaf riktigt jobbigt, tråkigt och frustrerande. Jag har trivts så otroligt bra där i över 1,5 år och hoppats på att få vara kvar längre. Men, nu bir det inte så... Jag vet anledningen men kan inte få det att gå ihop. Och inte dom andra assistenterna heller tydligen. Just nu får jag ingenting att gå ihop. Är i chock tror jag. Kan inte samla tankarna och jag orkar inte tänka. Jag försöker tänka men blir bara att sitta och stirra ut i tomma intet och nästan gapa med munnen aldeles vidöppen. Som en fisk. Som en guldfisk. Precis som Niklas säger att mitt minne är - som en guldfisk. Nu är inte bara minnet som en guldfisk utan hela jag! Tankar som virrvlar runt i skallen och som jag inte kan gripa tag om är VAD ska jag göra? HUR kan jag få ordning på allt gällande jobb och allt ekonomiskt? FINNS det ens några jobb kvar? VARFÖR fick jag veta det så sent när i princip alla semestervikariat överallt är fixade och klara med personal? Jag har idag hört mig för via vänner, bekanta och bekantas bekanta om jobbmöjligheter. Har även försökt ringa en del samtal idag men inte kommit fram. Får försöka mer imorgon. Känns bara så dumt att sitta här på jobbet och ringa runt och söka andra jobb, men vad ska jag göra. Jag måste verkligen få tag i ett jobb, åtminstone under sommarmånaderna! Och HUR ska jag kunna gå hemma och skrota utan jobb? Jag kommer gå under! Jag måste jobba/sysselsätta mig för att palla med allt och för att ens klara av ekonomin. Hur ska jag klara ekonomin utan ett jobb? Tack alla som hjälpt mig och ställt upp med att fixa nummer till olika chefer och företag samt vårdenheter! <3

Igår efter mötet så hade jag bestämt träff med Erika. Trots att jag var låg och helt lost i mig själv så fick vi till en trevlig eftermiddag på kupolen med shopping och fika. Var bara bra för mig att sysselsätta mig trots dom dåliga nyheterna. Jag vet hur jag fungerar. Gör jag ingenting så låser jag mig. Erika puschade på mig och fick mig att ha roligt och skratta. Dessutom var hon förjävla bra att shoppa med! Lika som bär när det gäller shopping och mycket annat haha. Sen på kvällen umgicks jag med Niklas. Vi gick en sväng med hundarna och hade filmmys. När natten väl kom så hade jag svårigheter att sova. Satt rakt upp och ned i hans säng mest hela natten. Alldeles vidöppna ögon och med gråten i halsen. Det var så illa att jag nästan gick ut och gick för att fokusera på annat, men jag orkade inte. Var som förlamad, kroppen var helt slut. Ångesten riktigt slingrade sig runt mig och jag blev illamående, kallsvettades och ville kräkas. Var längesen jag kände sådär, säkert ett år sedan sist! Visst kan man få lite smångest för småsaker - det hör till ens försvarsmekanism och är fullt naturlig. Men sådan här ångest är förjävlig. Tur jag kan mota bort den, att jag är stark i mig själv. Men innerst inne vill jag bara grina i någons famn och gömma mig. Och i nästa sekund tänker jag "ähh, vadå, alla kan vällan bli av med jobbet. Sånt är livet. Inget att bryta ihop för. Jorden går inte under". Men imorse brast det för mig. Hann inte mer än komma innanför dörren hemma hos vid halv sju tiden förrens jag satte mig på golvet och storbölade med hundarna runt omkring mig alldeles oroliga. Kände mig som värsta dramaqueen, så jag drog handflatan rakt över ansiktet för att torka tårarna och gjorde sen iordning mig för att åka till jobbet. Och här på jobbet är jag nu. Har jobbat ett 14 timmarspass idag och dagen har flutit på precis så bra som dom brukar göra. I just don't get it...

När jag kommer hem efter 22 ikväll så borde jag sätta mig och fixa med mitt CV, skriva en massa personliga brev och klura ut hur jag ska göra med allt. Dessutom borde jag dra till gymmet och pumpa skiten ur mig och hundarna hade behövt en rejäl långpromenad. Men, jag orkar inte. Sömnen inatt var kanske max en timme om jag slår ihop allt som jag slumrade till för att i nästa sekund vakna alldeles svimmfärdig bredvid Niklas... Förstörde säkert hans sömn med... Idiot man är...

Och jag är trött på alla som säger att det löser sig! Ja, det gör det kanske men JAG lär ta tag i det då. Man får ingenting gratis här i livet. Man lär kämpa för det. Och nu har livet hoppat upp och gett mig en fet käftsmäll så då lär jag smacka tillbaka med dubbel kraft! Så fungerar det i min värd.