När jag var på väg hem från jobbet nu ikväll så mötte jag mamma som var ute och gick med mina hundar (betyder massor, tack!). Vi stod och pratade om ditten och datten en lååååång stund och utan att vi ens tänkte på det så "gled" ämnet in på min mormors begravning som var år 2000. Jag var 13 år när mormor gick bort och mormor var den jag stod närmast i min familj. Jag berättade mitt allra innersta för mormor och hon uppmuntrade mig alltid. Det behövdes allt för ofta inga ord, vi hade en sorts tyst kontakt. Vi bara kände efter. Jag har ärvt mycket av mitt utseende från min mormor. Jag minns att på hennes begravning var alla äldre damer och farbröder och nöp mig i kinderna och talade om för mig hur lik jag var min mormor och att jag skulle växa upp och bli en lika vacker kvinna, precis som henne. Och dom hade kanske rätt? I vilket fall som helst det jag bara kände att jag behövde skriva av mig om ÄR ett löfte jag gav min mormor. Det märkliga i detta sammanhang är att jag inte minns ens att vi gjorde detta löftet eller att jag fullföljde det efter att hon hade gått bort. Jag minns bara att jag gav mamma ett litet vitt kuvär som skulle följa med mormor vid hennes kremering, och det var viktigt att ingen fick titta i kuväret! Långt efter begravningen berättade jag för mamma vad som låg i det lilla vita kuväret, det som hade varit så hemligt. Det jag och min mormor hade kommit överrens om var att när hennes tid var kommen här på jorden så skulle jag klippa av mig en av mina fina lockar, lägga den i ett kuvär som hon sen skulle få ta med sig till himlen.

Att jag inte minns det kan ha att göra med att jag trängde bort alla mina känslor och rent av mig själv i den åldern. Jag gick igenom en tuff period där i början på tonåren, all mobbning och förnedring fick mig att sparka bakut och gömma mig i mig själv.

Jag höll mitt löfte. Jag klippte av mig en stor lock från mitt gyllenröda hår som lyste och glittrade som guld i solskenet, la locken i det lilla vita kuväret och lät den följa med henne i kistan. Det var vårat avsked.