Igår var jag riktigt deppig! Jag orkade inte göra någonting, ville bara lägga mig i sängen och sova bort hela dagen, grinade för minsta lilla, fick nästan en ångestattack och tankarna var på suicidnivå... Helt sjukt! Nog för att jag mått dåligt lite till och från i några veckor nu men igår var droppen! Bara någon frågade mig hur jag mådde så blev ögonen alldeles tårfyllda och jag fick verkligen tvinga tillbaka tårarna... Alla jag pratade med märkte av hur låg och deppig jag var... Jag orkade inte spela, orkade inte låtsas vara glad. När jag motvilligt följde med Per för att handla så började jag grina inne på affären och kände mig helt värdelös. Och hemma fortsatte grinandet och en ångestattack började komma upp till ytan. Jag fick hjärtklappning, hyperventilerade, tappade andan och blev alldeles svimmfärdig! Som tur är har jag lärt mig hur jag ska mota bort attackerna, men det är fan tufft! Och när jag gick ut på kvällspromenaden med hundarna dök hemska suicidtankar upp när tåget åkte förbi... Jag kan bara tacka mig själv för att jag är stark nog att inte låta tanke gå till handling och att jag är för feg för att ta mitt egna liv! Sent på kvällen släppte ångesten och idag är den knappt märkbar.
Jag har sen långt tillbaka bestämt mig för att aldrig mer må så dåligt som jag gjorde när jag var 13-17 år. Då mådde jag så här dåligt VARJE dag med mycket ångest och då kunde jag inte kontrollera suicidtankarna och suicidhandlingarna... Självskador var en del av vardagen och ju mer jag gjorde mig illa desto bättre "mådde" jag... Jag har förträngt mycket av dom åren och just det året jag fyllde 15 är blankt! Det året är borta och inte ens genom hypnos har det kommit tillbaka. Kanske är det lika bra, så jag slipper bli påmind om vilket vrak jag var då och vilken pina jag var för släkt och vänner som bara ville mitt bästa. Det jag vet är att jag i nuläget är mycket starkare än vad jag någonsin har varit och att jag kommer klara av den här svackan! Det kommer bara att ta lite tid...
Mamma
11 november 2008 16:38
Du är stark, superstark och det bevisar du gång på gång.
Den "pina" du var då var främst den ångest och skräck vi kände för din del och för att vi inte kunde hjälpa dig att bli kvitt din ångest. En ständig skräck för vad som kunde hända.
Men en dag träffade jag mannen som blev din, vår, räddning,Rune Gustafsson som hjälpte dig
att förstå och bekämpa ångesten. Han och du gjorde ett jättejobb och jag kommer alltiod att vara evigt tacksam.
När du ibland sjunker, visst kommer min skräck och ångest för dig tillbaka, men jag vet att du kan klara dig ur det, och jag hoppas och tror att du vet att jag/vi finns här för dig.
När du var i 15-årsåldern vaknade jag skrikande ur en dröm, ett av mina tre barn hade drunknat. Jag berättade aldrig vem av er det var, men jag visste, och det var det året du kom att må som allra sämst, du hade drunknat i din depression och ångest.
Men där hamnar du aldrig igen, för nu vet du hur man bekämpar det.Du är vacker och stark och jag/vi älskar dig
Kramis
Maria
11 november 2008 17:00
Skönt att du mår bättre idag! :)
Du får ta och komma tillbaka till "marsvinsvärlden" snart.
Jag saknar att skriva åt dig ju!
Kram!
http://marias.bloggagratis.se
cecilia
12 november 2008 00:01
Ärligt talat trodde jag att jag aldrig skulle få se den här jennifer någonsin..Jag är så glad över all hjälp du har fått och att du själv har orkat gått igenom allt och kämpat så hårt..vet inte va jag skulle göra om något hade hänt dig..har nog aldrig sakt det men du (och dina syskon)betyder så mycket för mig...skrev faktist en dikt till dig när du va 15 år men som jag aldrig har visat dig..kanske borde göra det nu ? (om jag hittar den) *ler
Tacke care..."sister"
http://http:www.cecylia.bloggagratis.se
sclicegirl
12 november 2008 00:36
skönt att veta att någon kämpat sig upp från depression och ångesten. själv lever jag med den varje dag dock är mina tankar inte på självmord el jo lite finns den där och många ggr har jag "önskat" den utvägen. men hänger kvar än iaf.
du är en stor förebild för mig =) läser flitigt din blogg (varje dag till och med kollar jag om de kommer nått nytt inlägg) du verkar vara en stark person =) och jag hoppas att jag kommer bli en sådan bra person som du är =)
kram från 2fotingen och 4fotingarna
Elina
12 november 2008 12:05
Ja riktigt skönt. Nog för att vi fått pengar från försäkringsbolaget att renovera om, men förmodligen inte tillräckligt. Men superskönt att det inte är någon fuktskada :)
Det är en rätt fin klänning tycker jag, lite partyklänning kanske. Men har aldrig använt den. Ska lägga ut den på bloggen idag, hann inte igår kväll :S
http://eliiinas.blogg.se
Elina
13 november 2008 11:43
Ja jennifer, om någon borde vara stolt över sig själv så äre ju DU! Du förtjänar att må bra och vara glad! Ta en dag i taget, sånnahär svackor är SÅ pissiga, men de går över...!
Krami kramii!
http://fiskelina.blogg.se