Jag har tröttnat på att vara ensam hemma! Jag har ingen att bråka med, ingen att klaga på, ingen att kramas med, ingen att pussas med, ingen att mysa med - jävla skit! Det är vid sådana här tillfällen som jag upptäcker hur mycket närhet jag egentligen behöver... Det kan räcka med en puss på pannan eller en dask på stjärten, bara jag får någon sorts daglig närhet. Men självklart njuter jag att vara högsta chefen i hemmet utan någon som lägger sig i! ;) Det har sina positiva och negativa sidor att vara ensam. Om inte annat så märker jag att jag klarar mig själv. Jag behöver inte ha någon som "håller mig i handen" för minsta lilla som sätter press på mig och som ger mig ångest. Jag fixar det själv. ;)

Igår bjöd jag iaf över delar av familjen på fika. Jag tycker det är roligt att baka. Förut ville jag bli konditor och jag jobbade även lite smått på ett wienerkonditori. Men sen sket sig allt med livet, och tur i oturen var väl det eftersom jag nu snart är färdigutbildad undersköterska. Och jag är en jävligt bra sådan! ;)