Igår var jag riktigt deppig! Jag orkade inte göra någonting, ville bara lägga mig i sängen och sova bort hela dagen, grinade för minsta lilla, fick nästan en ångestattack och tankarna var på suicidnivå... Helt sjukt! Nog för att jag mått dåligt lite till och från i några veckor nu men igår var droppen! Bara någon frågade mig hur jag mådde så blev ögonen alldeles tårfyllda och jag fick verkligen tvinga tillbaka tårarna... Alla jag pratade med märkte av hur låg och deppig jag var... Jag orkade inte spela, orkade inte låtsas vara glad. När jag motvilligt följde med Per för att handla så började jag grina inne på affären och kände mig helt värdelös. Och hemma fortsatte grinandet och en ångestattack började komma upp till ytan. Jag fick hjärtklappning, hyperventilerade, tappade andan och blev alldeles svimmfärdig! Som tur är har jag lärt mig hur jag ska mota bort attackerna, men det är fan tufft! Och när jag gick ut på kvällspromenaden med hundarna dök hemska suicidtankar upp när tåget åkte förbi... Jag kan bara tacka mig själv för att jag är stark nog att inte låta tanke gå till handling och att jag är för feg för att ta mitt egna liv! Sent på kvällen släppte ångesten och idag är den knappt märkbar.

Jag har sen långt tillbaka bestämt mig för att aldrig mer må så dåligt som jag gjorde när jag var 13-17 år. Då mådde jag så här dåligt VARJE dag med mycket ångest och då kunde jag inte kontrollera suicidtankarna och suicidhandlingarna... Självskador var en del av vardagen och ju mer jag gjorde mig illa desto bättre "mådde" jag... Jag har förträngt mycket av dom åren och just det året jag fyllde 15 är blankt! Det året är borta och inte ens genom hypnos har det kommit tillbaka. Kanske är det lika bra, så jag slipper bli påmind om vilket vrak jag var då och vilken pina jag var för släkt och vänner som bara ville mitt bästa. Det jag vet är att jag i nuläget är mycket starkare än vad jag någonsin har varit och att jag kommer klara av den här svackan! Det kommer bara att ta lite tid...