Jag gråter och gråter när jag ser den här filmen. Den hinner inte mer än börja förrens jag snyftar och småhulkar med en massa blött rinnandes ur ögonen. Lika varje gång! Känslomänniska? Jajamänsan! Niklas bara tittade på mig när jag satte igång med bölandet. Jag:"-Skulle inte du bli ledsen och sakna mig om jag dog?" Niklas:"-Klart jag skulle göra det! Men du hade alltid varit nära till hands. Jag hade stoppat upp dig och haft dig som golvlampa eller fotpall!" Okeeeeeeeey. Det känns tryggt. Väldigt tryggt. Bäst man passar sig för att dö. Jag känner inte för att bli uppstoppad och återanvänd. På något vis och vänster. 

På tal om kärlek. Det är ingen hemlighet att jag är galet kär i Niklas! Mer än kär. Tusen gånger mer! Jag älskar!