Jag är otroligt missnöjd med mycket! Och det mycket handlar mest om min kropp! Jag kan bara inte se på mig själv i spegeln och tycka att allt ser bra ut! Vid en snabb blick  i spegeln kan jag tänka "Det finns något fint hos mig" för att i nästa spegelvändning  se ned på mig själv och tänka en massa fult... "För tjock, för bred rumpa och lår/höfter, fult leende, fula tänder, konstig näsa, för "bullig" underläpp", osymetriskt ansikte, fula äckliga hängpattar osv....." Jag står vid spegeln och ser kritiskt på min kropp. Jag vet att jag inte får tänka så och försöka ändra om det - jag ler mot min spegelbild, försöker tänka positivt och för kanske en sekund så ser jag den där glimten av något bra hos mig! Men i nästa sekund är det borta och jag ser samma fula Jennifer stirra tillbaka på mig... Jag är missnöjd.

Jag har gått ned 40kg i vikt, jag har mer muskler på min kropp. Varför kan jag inte se mig själv som smal? Varför kan jag inte få titta in i spegeln och faktiskt se den otroliga förvandlingen? Mina kläder är i normal storlek. Jag har oftast XS-M på mina linnen och tröjor - det är väl normalt?

Idag har jag studerat min kropp kritiskt framför spegeln i underkläderna. Tog några bilder med mobilen som jag granskar ännu mer kritiskt. Hade en tanke på att lägga upp dem här i bloggen så andra kan se. Så jag kan se. Men jag är för rädd för att visa upp mig, visa upp det jag är missnöjd med. Vi får se hur jag gör - kanske hade varit bra, kanske inte.

Under min otroliga viktnedgång har jag många gånger fått höra att jag har haft ambitioner, varit målmedveten, envis osv. Till en viss del så stämmer det. Men det folk inte också vet är att jag är rädd för att misslyckas! Jag var så rädd för att misslyckas under hela den tiden att jag kämpade hårdare och hårdare, jag pressade mig själv hårt. Till en början var det positivt - jag testade mina gränser för vad jag orkade och klarade av. Men sen vände det och jag blev besatt. Jag fick för mig att jag gick upp i vikt om jag bara åt ett äpple... Hade jag ätit ett äpple så skyndade jag mig ut för att gå en halvtimmes promenad! Detta släppte iaf, tack och lov! Jag kan nämna här att min kost var ordentlig och jag åt flera gånger om dagen under min viktnedgång. Så jag försökte inte svälta mig själv. Det var träningen som blev för "mycket".

Nej usch vad jag "babblar"! Jag bara kände att jag behövde skriva av mig! Jag har så mycket inom mig och ett sätt för mig att bearbeta mina känslor och tankar är just genom den här bloggen! Jag föredrar att vara öppen om mig och mitt liv till andra  än att stänga in allt, som jag gjorde förr...