Dags för ett inlägg för "30 dagars temabloggande"! Har ju i och för sig gått några dagar sen jag skrev det andra inlägget men jag tar och bloggar om det tredje nu så får det fjärde komma imorgon eller i övermorgon, skit samma - det kommer när det kommer. Dom dagar jag bloggar :)

Dag 03- Mina föräldrar

Mina föräldrar heter Ann-Christine och Håkan. Båda är ifrån Stockholm men bor här i Säter. Dom träffades i Smedjebacken när mamma skulle ta sitt körkort. På just det - pappas trafikskola. Love was in the air och hipp som happ så flyttade mamma till pappas hus i Säter och strax där efter blev det bulle i ugnen - Josefine blev till. Två år senare kom jag och det dröjde två år till innan även Joel föddes. Tre barn i syskonskaran. Pappa fortsatte att pendla till Smedjebacken när vi var små medans mamma stannade hemma om dagarna med oss. Åren gick och pappa och mamma beslöt sig för att öppna en trafikskola ihop och den drivs än idag här i Säter.

Både mamma och pappa är två individer med starka åsikter. Pappas märker man inte alltid av, han "simmar mest med strömmen" men när det verkligen är någonting han inte gillar eller går med på så sätter han sig raklång på tvären! Mamma är mer rak på sak hela tiden. Det måste vara därifrån jag har fått mitt bestämda sätt, hehe.

Pappa och jag hade väldigt svårt att fungera ihop förr. Jag hade så oerhört mycket frustrationer inom mig under min tonårsperiod så vi rök i luven på varandra all the time! Vet inte hur många gånger vi gick varandra på nerverna och startade krig. Men med åren har våran relation utvecklats väldigt fint. Som tur är! Vi har våra duster ibland men på något vis och vänster så finns alltid pappa i ens närhet när man behöver honom, gammelgubben <3

Mamma och jag har gått igenom både vatten och eld tillsammans. Mycket har att göra med min tonårsperiod (precis som med pappa). Den stora skillnaden mellan mamma och pappa gällande det är ATT mamma aldrig vek från min sida. Oavsett hur riktigt dåligt allt ändå var. Hon krigade med mig, igenom allt. Utan mammas hjälp och stöd så hade jag varit död för längesedan. Det var så pass illa. Även vi har haft våra fighter och jag vet inte hur många gånger jag skrikit att jag hatat henne i ren frustration och ilska. Ren och skär ilska - på mig själv. På livet. På allt. Stackars mamma fick stå ut med mycket. Men hon fanns där, hela vägen. Hon svek inte och hon kommer aldrig att svika mig. Henne kan man alltid lita på när man behöver goda råd eller en stöttande famn. <3